fredag 13 september 2019

Livsstecken

Tiden flyger iväg, jag hänger inte med. Har aldrig varit med om en månad som gått så här fort. Började mitt nya jobb för en månad sen och det är så mycket nytt, jag är helt slut på kvällarna när jag kommer hem. För det mesta är det intressant och känns roligt men det är också tydligt att jag anslutit till ett team som haft det kämpigt en längre tid med alltför hög belastning och där det är en del konflikter mellan kollegorna. Känns som jag navigerar på en tunn tråd ibland och att jag dras in i oenigheter i onödan men jag försöker hålla mig neutral och tänker att jag får se hur det utvecklar sig.

På fritiden är det också full rulle med flytten som närmar sig, om 2,5 veckor smäller det. Vi packar, rensar, säljer och köper möbler om vartannat. Mitt i allt ska jag och J idag åka till Frankrike för en semestervecka som planerades innan vi köpt lägenheten. Har känts stressigt på ett bortskämt sätt men vi fixade massa i helgen och under denna vecka så nu tror jag att vi ändå kan koppla av med gott samvete och veta att vi hinner med resten sista veckan när vi kommer hem igen. Försöker påminna mig själv i all stress att allting beror på positiva saker och att jag aldrig haft det så bra som nu. Jag och J hade en väldigt bra sommar tillsammans och jag tror det blir en rejäl boost för oss att få flytta till vår gemensamma bostad. 

Önskar jag hade mer tid att skriva och berätta om sommaren i Västernorrland, bröllopet där J var best man eller den förebyggande parterapi vi var på för några veckor sen men får skriva så här så jag kommer ihåg det till nästa gång :) Nu måste jag åka till flygplatsen!



onsdag 10 juli 2019

Nedräkning

Två dagar kvar tills jag går på semester och även slutar helt på jobbet som jag egentligen redan lämnat i sinnet för flera månader sen. Uppsägningstiden har känts otroligt lång i och med att rekryteringen höll på så länge och för att cheferna kom överens om att det var bättre att jag började på nya jobbet efter min semester. Det ska bli så otroligt skönt att sluta för nu är jag så uttråkad att jag snart inte vet vad jag ska ta mig till. Läser böcker, sitter på Pinterest och planerar nya lägenheten, hjälper lillebror med CV men får ändå räkna minuterna tills jag får gå hem för arbetet räcker inte till så här på sommaren. Känns inte klokt att man ska behöva sitta och uggla på ett jobb i tre månader bara för att men så har det varit, hellre att jag sitter här och kan ta tag i de få ärenden som kommer in än att jag hade slutat i förtid eftersom de vet att det inte går att rekrytera någon ny. Suck.

Men om 16 arbetstimmar är jag fri och fy tusan så underbart det känns! Ser framemot att kunna sova ut på morgonen, ta dagen som den kommer och förhoppningsvis njuta av sol och bad. Blir det regniga dagar känns det också okej, för jag och J skulle verkligen behöva åka och titta på möbler och dekoration till lägenheten. Andra semesterveckan åker vi upp till Js stuga i Västernorrland och jag nästan hoppas på blandat väder så att vi kan åka omkring och utforska loppisar utan ångesten över att missa bad som jag annars lätt känner. Äntligen semester!

torsdag 13 juni 2019

Nu är det på riktigt

Nu är det på riktigt säger en kollega när jag kommer tillbaka till jobbet efter att ha skrivit på alla papper hos mäklaren. Snart har du en ring på fingret och en bulle i ugnen fortsätter hon och nej riktigt så snabbt kommer det inte gå men visst blir det mer allvar av vår relation nu när jag och J köpt vårt första gemensamma boende tillsammans. Och det känns helt fantastiskt! Dels  att vi fick tag på en sån himla fin lägenhet med allt vi önskade oss men framförallt att vi har det så bra och är redo att ta det här steget tillsammans.

Långhelgen förra veckan kommer jag minnas länge, vi var i Stockholm för att fira J:s kompis som fyllde 30 år och stannade sen kvar hos min mamma och passade på att göra en massa roliga saker bara jag och J. Vi åt så god mat, promenerade runt i ett fantastiskt grönt och fint Stockholm och pratade och resonerade fram och tillbaka om lägenheten men också om vår framtid, våra mål och önskningar för livet. Vi kom närmare varandra och det gjorde att jag var så säker på beslutet. Känner mig nykär och så så lycklig efter den här veckan.

måndag 10 juni 2019

Vi leder!

Vi leder budgivningen av drömlägenheten men jag kan inte bestämma mig för om det är det bästa eller det sämsta jag gjort i livet. Vårt sista bud är 16 % upp från utgångspriset och det känns som så galet mycket pengar, mer än vad vi ursprungligen satt som vår maxgräns men som vi insåg när budgivningen satte igång var alldeles för naivt utifrån lägenhetens läge och skick. Så vi räknade om, J gjorde olika simulationer i Excel och vi har sett svart på vitt att vi har pengarna, vi har råd även om (när) räntan går upp, vi har till och med räknat på hur stor kostnaden skulle bli per månad om vi säljer med förlust inom 2 år (vilket vi ju förmodligen bara skulle göra om vi går isär). Ändå är jag nervös, för hur ska vi som aldrig ägt något boende förut veta om lägenheten är värd detta eller inte? Hur tusan vet man det? Jag är inte rädd för att vi inte ska ha råd med lägenheten när vi bor där men är rädd för att vi budar upp den mer än vad den egentligen är värd. Vi har jämfört med slutpriser i området och den hamnar flera tusen högre per kvadratmeterpris än andra i samma område men vi vet ju inte exakt hur de lägenheterna ser ut inuti och de är flera våningar ner så det är omöjligt att jämföra. Det har varit tre andra budgivare förutom oss som varit med länge så det visar ju ändå att intresset finns där från fler än bara oss.

Så istället fantiserar jag om att bo i lägenheten, hur vi skulle inreda och göra fint och hur mycket vår vardagskvalitet skulle öka av att bo så fint och med mer utrymme. Jag inte låta bli att skena iväg i tankarna för budgivare 1 som hela tiden budat över inom 2-3 minuter från andra bud har nu inte budat över vårt sista bud på över 4 timmar. Har de nått sin maxgräns och gett upp?

HERREGUD! Precis när jag skrev detta så ringde J och sa att budgivare 1 har dragit sig ur och vi HAR VUNNIT! Jag kan inte fatta det! Min första känsla var ren och skär glädje så nu väljer jag att fokusera på det och släppa de andra tankarna. Jag och J har snart köpt ett hem tillsammans!


onsdag 5 juni 2019

Inget jobb men kanske lägenhet?

Jahapp, så gick den löneförhandlingen där jag skulle vara lite tuff haha. Sex arbetsdagar efter jag lämnat mitt motbud får jag ett mejl från rekryterande chef att de gått vidare med andra sökanden i rekryteringsprocessen. Hon kan alltså inte ens ringa mig, trots att hon gav mig ett erbjudande om anställning för mindre än två veckor sen? Tycker det är så oseriöst, men det känns ju skönt eftersom min magkänsla ändå varit att jobbet inte är helt 100 för mig och det var ju lite anledningen till att jag ville få upp lönen lite mer. 

Eftersom det tog så lång tid för henne att återkomma har jag självklart haft på känn att det skulle bli ett negativt besked men det sköna har varit att jag känt mig så tillfreds med det. Jag har innerst inne känt att jag hellre vill ha jobbet i regionen just nu, jag vill inte behöva dra mig ur ett påskrivet avtal och jag vill få testa på att jobba på enheten som jag länge drömt om. Jag tror jag redan skrivit det i bloggen men detta företag har precis vunnit en gigantisk upphandling värd miljarder och de kommer att behöva rekrytera många nya medarbetare framöver. Kanske dyker det upp en mer kvalificerad tjänst hos dem framöver och då kan jag prova igen och se om jag får bättre intryck av företaget och chef då. 

Men nog om det! Desto roligare nyheter är att jag och J igår var och tittade på en lägenhet som vi båda direkt älskade och som vi nu planerar att buda på. Vi har varit och tittat på rätt mycket lägenheter nu men det har aldrig varit något som stämt helt 100 och jag har börjat tänka att vi kanske har alldeles för höga krav. Försöker att inte ha för höga förväntningar nu för jag inser att det är mycket som ska klaffa för att vi ska få denna lägenhet men det känns så kul att vi ändå ska vara med och buda i alla fall. Blir det inte denna så har vi åtminstone fått upp ögonen för detta område som vi tidigare ratat och kanske kan hitta något annat. Lägenheten ligger nämligen i ett nybyggt område nära industrikvarter som jag tänkt är alldeles för grått och trist och fult att titta ut emot och därför inte ens velat gå och kolla på tidigare. Och så är det i många av lägenheterna i området men just denna ligger allra närmast den gamla bebyggelsen med jättefina hus från tidigt 1900-tal och dessutom på fjärde våningen så att man har utsikt över hela staden. 

Det enda minuset för mig är att det är så pass centralt och nybyggt att det inte finns någon större grönska direkt utanför huset. Jag är bortskämd med hur vi bor nu där vi har en stor skogsdunge precis utanför och på bara några minuters promenad når ett stort naturreservat. I den nya lägenheten är det kanske 10-15 minuters promenad för att komma till skogsområde även om det finns några mindre parker lite närmare. Inser att det såklart är så här om man ska bo riktigt centralt vilket är Js önskan och som jag är villig att prova på under en tid i alla fall. Kommer säkert kännas mer självklart när jag väl bor så. 

Nu återstår det bara att se vad om händer, om vi går segrande ur vår första budgivning någonsin eller om priset trissas upp för mycket?  



måndag 27 maj 2019

En till intervju

Hela den här våren har varit så intensiv och konstig med allt jobbsökande och mitt egna överanalyserande fram och tillbaka. Precis när jag ändå har landat i att det blir tjänsten på utvecklingsenheten inom regionen där jag arbetar idag så kontaktas jag av företaget C igen. Jag har skrivit tidigare om att jag och min kollega var intresserade av samma tjänst och hur hon både sökt och intervjuat och fått jobbet innan jag ens hunnit söka det. Nu ska samma avdelning utöka med en likadan tjänst till och eftersom de hade sparat min ansökan och kollegan rekommenderat mig vill de att jag ska komma på intervju. De vet att jag fått en annan tjänst redan men verkar inte tycka det är något problem.

Innan intervjun är jag kluven, jag lockas av möjligheten till högre lön och fler semesterdagar, lockas av tanken på att slippa segheten som genomsyrar allt arbete inom regionen men samtidigt känns det riskabelt att säga upp mig från ett jobb innan jag ens börjat, då med tanke på att denna utvecklingsenhet är ett ställe där jag velat ta mig in på länge och där jag känner att jag behöver tänka på mitt rykte. Även om inte tjänsten jag fått är mitt drömjobb så ser jag ju potentialen i att kunna få andra uppdrag och tjänster inom enheten när jag väl börjat. Företaget C känns mer osäkert samtidigt som jag tror att möjligheten att växa inom företaget är goda. Men hur vet jag att jag vill det?

Efter intervjun är jag mer peppad, blir lockad bara av att komma in i företagets lokaler. Det är fler yngre personer, lite mer fart och det känns så avlägset från Regionens gråa baracker där jag arbetar idag. Jag får ett erbjudande redan på intervjun med lön på 1000 kr mer än vad jag ska få på nya tjänsten i Regionen. Går hem och funderar över helgen, landar i att nä mer än så kan jag faktiskt få. Läser allt jag kan komma över om löneförhandling och peppas av artiklarna att man ska ta i så man skäms, speciellt som kvinna eftersom vi ofta hamnar lägre. Fegade ur totalt när jag skulle löneförhandla om den nya tjänsten i Regionen för att jag var så desperat att få nytt jobb så där känner jag att jag hamnade lägre än vad jag egentligen hade möjlighet till.

Så sagt och gjort, har förberett och peppat mig hela morgonen och sen ringde jag nyss till chefen och förde fram argument om min kompetens och erfarenhet och la ett motbud som var 6000 kr mer än deras erbjudande. Hon tackade för det och sa att hon skulle ta det med sig och gå igenom de andra ansökningarna som fanns och så återkomma så fort som möjligt. Kändes som att hon kanske tyckte det var lite för högt men jag känner mig nöjd med att jag vågade, det är så lätt att fastna i tankarna kring att man inte vill riskera att inte få jobbet och bara ta första bästa bud. Nu har jag ju faktiskt världens guldläge som redan har ett nytt jobb och som känner så tydligt att nej under den summan tar jag inte det nya erbjudandet. Håll tummarna för att det går vägen och att jag lyckas med min första löneförhandling där jag faktiskt vågat ta i lite.

torsdag 23 maj 2019

Han kom inte hem

För ungefär sex år sen när jag var tillsammans med min ex-sambo hände det vid flera tillfällen att han inte kom hem till vår lägenhet efter sitt arbete. Han jobbade som bartender och slutade sent på kvällen/natten och när jag vaknade på morgonen var han inte hemma. Han hade inte meddelat att han skulle vara borta, det fanns inget sms eller missat samtal på min telefon och när jag ringde honom svarade han inte. Mindes precis för första gången på länge hur jag vid ett tillfälle började ringa runt till polis och sjukhus eftersom han inte kom hem på förmiddagen heller och det började närma sig 24 timmar från att jag sist sett honom. Var på riktigt rädd för att något allvarligt hade hänt samtidigt som jag var så ledsen och frustrerad och misstänksam över att han sovit borta flera gånger. Han hade alltid någon ursäkt, de hade jobbat sent på baren och sen sov han hos en kompis för att inte väcka mig eller för att inte behöva cykla hem 10 min extra när han redan var stuptrött. Framförallt minns jag hur arg han blev, hur han beskyllde mig för att inte lita på honom, anklagade mig för att jag ville skapa bråk och inte accepterade att han hade egna vänner. Hur det slutade med att jag fick be honom om ursäkt och hur dum jag kände mig som inte bara kunde lita på den person jag älskade. Månaderna gick och när hösten kom hittade jag slutligen bevis för att han varit otrogen med sin kollega hela tiden, alla de gånger han inte kommit hem hade han varit med henne istället och sen skällt på mig för att jag inte litade på honom.

Jag påmindes om detta idag då J efter arbetsdagen igår åkte över till sin gamla hemstad för att träffa sina gamla kollegor. Vi hördes av lite kort på kvällen och jag förstod att han skulle bli kvar sent så jag gick och la mig i vanlig tid. Vaknade under natten och märkte att han inte var i sängen varpå jag bara tänkte "Ja, ja han har väl missat tåget igen" och så somnade jag om. Ingen oro alls. Vaknade igen någon timme senare och då tittade jag på mobilen och såg att han smsat vid midnatt att han inte förstått att sista tåget gick redan vid 23 och att han skulle sova på en kompis soffa. På morgonen när mitt alarm ringde kom ett nytt sms att han satt på expressbussen på väg tillbaka, att han saknade mig och att han hoppades att vi skulle hinna ses hemma innan jobbet. Jag trodde jag skulle behöva cykla iväg innan han kom men precis när jag fixat allt med packning, regnkläder, batteri och cykellås och skulle rulla iväg så kom han springandes i regnet i bara t-shirt (eftersom vädret är schizofrent och växlar från högsommar till ösregn och den knäppskallen inte tagit någon jacka igår). Kände sån lycka när jag fick syn på honom, min underbara J som förstår och respekterar mina behov. Är så glad att jag är i en sund relation nu, där han vet att det inte handlar om att jag inte accepterar att han har egna vänner eller att man inte skulle kunna sova borta utan att det bara handlar om att låta mig veta, så att jag inte behöver oroa mig.


Livsstecken

Tiden flyger iväg, jag hänger inte med. Har aldrig varit med om en månad som gått så här fort. Började mitt nya jobb för en månad sen och de...